Hjälpa någon som blir misshandlad
Jag såg en Facebookstatus som handlade om symbolhandlingar för att komma åt misshandel och nå ut till offren. Jag gick igenom så många känslor efter jag hade läst inlägget, ilska, frustration, ledsenhet, känslan av att jag måste vara förstående och förklara. Så det blev ett blogginlägg, det här är bara en inspiration av inlägget jag såg, inte ett svar på det och efterföljande inlägg.
Låt mig förklara varför jag reagerade såhär. Då jag växte upp så stötte jag på så himla många symboliska handlingar för att bekämpa både mobbing, misshandel och föräldrar som är alkoholister. Främst handlade det såklart om mobbing. Då denna symboliska handling var gjord återgick allt till det normala och läraren (eller vem det nu var) kunde slå sig för bröstet och tänka "Gud, vad duktig vad jag var nu." Samtidigt som andra berömde läraren (eller vem det nu handlade om.) Då det väl kom till kritan så struntade läraren totalt i vad vad som hände hänt. Symbolhandlingarna var viktigare än att faktiskt göra något, de betydde inget, det var bara en charad. Naturligtvis förstår jag att alla symbolhandlingar inte är charader, men jag har fortfarande den känslan.
Då mina kompisar och mina syskons kompisars föräldrar fick veta hur vi hade det hemma så fick vi inte umgås med våra vänner längre, inte hemma hos vännerna heller. Föräldrarna pratade med varandra och med barnen, så vi uteslöts helt och sågs som mindre värda människor. Det gjorde så ont! Det är den värsta formen av dubbelbestraffning jag har varit med om. Skolpersonal som fick veta hade en skyldighet att anmäla, och visst anmälde de till socialen, men efter anmälan undvek de mig och mina syskon som pesten. Vi pratar om att gå långa omvägar i korridoren då de såg oss och göra sig så otillgängliga så möjligt. De ringde också hem till vår pappa och berättade allt vi hade sagt, vilket såklart ledde till att vi blev mer misshandlade, och inte vågade säga något mer om vår situation hemma.
Det fanns de som lyssnade såklart och ställde frågor, men min erfarenhet är att de flesta bara var ute efter att få lite information så de kunde skvallra. En av min pappas flickvänner exempelvis, vi fick hennes telefonnummer och hon sa att vi kunde ringa när vi ville. Jag ringde henne ofta, efter att min pappa hade misshandlat mig och då jag behövde prata. Då hon och min pappa hade gjort slut publicerade hon allt jag hade sagt på internet. Hon kände att hon behövde få stöd i att min pappa var en idiot på nätet så då tyckte hon att hon hade rättigheten att skriva ut vad jag hade sagt offentligt. Min pappa läste såklart det där, och ni kan kanske ana vad som hände med mig då.
Jag kanske låter arg och bitter, det är jag och det tycker jag att jag har rött att vara. Jag orkar inte ta hänsyn till att eventuellt trampa någon på tårna nu. Jag har tagit så mycket hänsyn i mitt liv, det räcker nu!
Så vad ska man då göra, om man vill göra något för att hjälpa till? Vill man hjälpa till lite allmänt och inte så mycket så är det en bra grej att dela artiklar, bloggar, krönikor, bokrecensioner och information från olika hjälporganisationer som handlar om misshandel. Misshandel är forfarande ett tabubelagt ämne, det här hjälper till att bryta tabut. Vad som inte gör någon skillnad alls är olika former av kedjestatusar och olika bilder med "gillar om du är emot misshandel" Dessa är mer för att boosta någons ego än för att faktiskt hjälpa till.
Vill du hjälpa till lite mer så finns det olika organisationer som hjälper de som har blivit misshandlade, du kan både skänka pengar och volontärarbeta.
I vardagen träffar du på många som blir misshandlade, ofta är personerna rätt duktiga på att dölja det. Men det finns tecken. Dels finns de de som är utåtagerande, de skolkar, bråkar på lektionerna, kanske till och med mobbar någon, de uppfattas som att de har dålig attityd, de kan börja röka och dricka (kanske till och med testa droger) och de gör ofta de här mer än någon som har det bra hemma. Så finns de de som går in i en duktighetsfällan istället, de får bra betyg, är tysta som möss och ingen lägger märke till dem överhuvudtaget. Själv var jag en tyst grå mus under grundskolan och i gymnasiet, klarade jag inte av kraven alls, jag skolkade massor, fick dåliga betyg och extremt uppmärksamhetssökande. Men jag började tack och lov inte med droger. Jag rökte Och drack Inte ens. Jag önskar att folk istället för att skälla på mig då jag skolkade eller krävde uppmärksamhet hade frågat mig hur jag mådde och vad de kunde göra för att hjälpa mig. Jag mådde så pass dåligt så jag skolkade sedan fick jag skäll för det, det är också dubbelbestraffning.
En annan sak jag önskar att folk hade känt till är privilegiet att ha en välfungerande familj. Jag fick höra fram till jag var 25 någonting att jag var dum som bröt med mina föräldrar, att de ändå var min familj, att de hade fött mig och hur stort det var. Att jag hade dem att tacka för mitt liv. Att jag måste glömma vad det nu var som hade hänt och gå vidare. Att bryta med sin familj är ett av de mest tabubelagda sakerna man kan göra. För mig var det en stor sak, dels att slå in glastaket som finns och faktiskt besluta mig för att göra det (jag ska skriva om exakt när jag bestämde mig vid senare tillfälle), men också att genomföra det. Att vara utan föräldrar är att vara ensam på så många sätt. Jag saknar en stor del av ett skyddsnät många har. Det finns ingen självklar plats för mig att fira jul och andra familjehögtider på, jag har inte någon naturlig förebild i mina föräldrars generation eller någon äldre som det är lika självklart att vända sig till för att få olika visdomsord och råd. Skulle allt skita sig så kan jag Inte flytta hem till mina föräldrar igen och då jag var yngre kunde jag inte låna pengar av mina föräldrar, gå hem till dem och äta om ekonomin sket sig en månad eller be dem gå i borgen för mig om jag ville köpa en bostad. (den ekonomiska biten jag tar upp här är jag väl medveten om att alla inte har fast de har en välfungerande familj.) då jag var tonåring och förökade berätta om hur jag hade det, började jag ofta med att berätta att jag inte gillade mina föräldrar. Det slutade i princip allt med någon ramsa om att alla tonåringar tänker så och att jag borde vara tacksam istället. Jag önskar att de jag pratade med hade tagit mig på allvar istället, att de hade lyssnat och sedan bildat sig en uppfattning.
Om du misstänker att någon blir misshandlad, så ha respekt för att personen kanske behöver mycket tid för att våga prata med dig. För mig handlade det om små, små myrsteg. Jag uppskattade om personen fanns där, och frågade saker som hur jag mådde och om allt var okej, snarare än att gå rätt på saken och fråga om jag blev misshandlad. Och om personen långsamt, långsamt under några veckors/månaders tid fick mig att krypa ur mitt skal. För att berätta är läskigt och otäckt. Det blir allvar på ett helt annat sätt då man säger det högt och men börjar fundera på om det verkligen är så farligt, om det kanske är man själv som överreagerar. Som barn känner jag mig så skyddslös också. Hur en vuxen som blir misshandlad känner vet jag tyvärr inte.
Låt mig förklara varför jag reagerade såhär. Då jag växte upp så stötte jag på så himla många symboliska handlingar för att bekämpa både mobbing, misshandel och föräldrar som är alkoholister. Främst handlade det såklart om mobbing. Då denna symboliska handling var gjord återgick allt till det normala och läraren (eller vem det nu var) kunde slå sig för bröstet och tänka "Gud, vad duktig vad jag var nu." Samtidigt som andra berömde läraren (eller vem det nu handlade om.) Då det väl kom till kritan så struntade läraren totalt i vad vad som hände hänt. Symbolhandlingarna var viktigare än att faktiskt göra något, de betydde inget, det var bara en charad. Naturligtvis förstår jag att alla symbolhandlingar inte är charader, men jag har fortfarande den känslan.
Då mina kompisar och mina syskons kompisars föräldrar fick veta hur vi hade det hemma så fick vi inte umgås med våra vänner längre, inte hemma hos vännerna heller. Föräldrarna pratade med varandra och med barnen, så vi uteslöts helt och sågs som mindre värda människor. Det gjorde så ont! Det är den värsta formen av dubbelbestraffning jag har varit med om. Skolpersonal som fick veta hade en skyldighet att anmäla, och visst anmälde de till socialen, men efter anmälan undvek de mig och mina syskon som pesten. Vi pratar om att gå långa omvägar i korridoren då de såg oss och göra sig så otillgängliga så möjligt. De ringde också hem till vår pappa och berättade allt vi hade sagt, vilket såklart ledde till att vi blev mer misshandlade, och inte vågade säga något mer om vår situation hemma.
Det fanns de som lyssnade såklart och ställde frågor, men min erfarenhet är att de flesta bara var ute efter att få lite information så de kunde skvallra. En av min pappas flickvänner exempelvis, vi fick hennes telefonnummer och hon sa att vi kunde ringa när vi ville. Jag ringde henne ofta, efter att min pappa hade misshandlat mig och då jag behövde prata. Då hon och min pappa hade gjort slut publicerade hon allt jag hade sagt på internet. Hon kände att hon behövde få stöd i att min pappa var en idiot på nätet så då tyckte hon att hon hade rättigheten att skriva ut vad jag hade sagt offentligt. Min pappa läste såklart det där, och ni kan kanske ana vad som hände med mig då.
Jag kanske låter arg och bitter, det är jag och det tycker jag att jag har rött att vara. Jag orkar inte ta hänsyn till att eventuellt trampa någon på tårna nu. Jag har tagit så mycket hänsyn i mitt liv, det räcker nu!
Så vad ska man då göra, om man vill göra något för att hjälpa till? Vill man hjälpa till lite allmänt och inte så mycket så är det en bra grej att dela artiklar, bloggar, krönikor, bokrecensioner och information från olika hjälporganisationer som handlar om misshandel. Misshandel är forfarande ett tabubelagt ämne, det här hjälper till att bryta tabut. Vad som inte gör någon skillnad alls är olika former av kedjestatusar och olika bilder med "gillar om du är emot misshandel" Dessa är mer för att boosta någons ego än för att faktiskt hjälpa till.
Vill du hjälpa till lite mer så finns det olika organisationer som hjälper de som har blivit misshandlade, du kan både skänka pengar och volontärarbeta.
I vardagen träffar du på många som blir misshandlade, ofta är personerna rätt duktiga på att dölja det. Men det finns tecken. Dels finns de de som är utåtagerande, de skolkar, bråkar på lektionerna, kanske till och med mobbar någon, de uppfattas som att de har dålig attityd, de kan börja röka och dricka (kanske till och med testa droger) och de gör ofta de här mer än någon som har det bra hemma. Så finns de de som går in i en duktighetsfällan istället, de får bra betyg, är tysta som möss och ingen lägger märke till dem överhuvudtaget. Själv var jag en tyst grå mus under grundskolan och i gymnasiet, klarade jag inte av kraven alls, jag skolkade massor, fick dåliga betyg och extremt uppmärksamhetssökande. Men jag började tack och lov inte med droger. Jag rökte Och drack Inte ens. Jag önskar att folk istället för att skälla på mig då jag skolkade eller krävde uppmärksamhet hade frågat mig hur jag mådde och vad de kunde göra för att hjälpa mig. Jag mådde så pass dåligt så jag skolkade sedan fick jag skäll för det, det är också dubbelbestraffning.
En annan sak jag önskar att folk hade känt till är privilegiet att ha en välfungerande familj. Jag fick höra fram till jag var 25 någonting att jag var dum som bröt med mina föräldrar, att de ändå var min familj, att de hade fött mig och hur stort det var. Att jag hade dem att tacka för mitt liv. Att jag måste glömma vad det nu var som hade hänt och gå vidare. Att bryta med sin familj är ett av de mest tabubelagda sakerna man kan göra. För mig var det en stor sak, dels att slå in glastaket som finns och faktiskt besluta mig för att göra det (jag ska skriva om exakt när jag bestämde mig vid senare tillfälle), men också att genomföra det. Att vara utan föräldrar är att vara ensam på så många sätt. Jag saknar en stor del av ett skyddsnät många har. Det finns ingen självklar plats för mig att fira jul och andra familjehögtider på, jag har inte någon naturlig förebild i mina föräldrars generation eller någon äldre som det är lika självklart att vända sig till för att få olika visdomsord och råd. Skulle allt skita sig så kan jag Inte flytta hem till mina föräldrar igen och då jag var yngre kunde jag inte låna pengar av mina föräldrar, gå hem till dem och äta om ekonomin sket sig en månad eller be dem gå i borgen för mig om jag ville köpa en bostad. (den ekonomiska biten jag tar upp här är jag väl medveten om att alla inte har fast de har en välfungerande familj.) då jag var tonåring och förökade berätta om hur jag hade det, började jag ofta med att berätta att jag inte gillade mina föräldrar. Det slutade i princip allt med någon ramsa om att alla tonåringar tänker så och att jag borde vara tacksam istället. Jag önskar att de jag pratade med hade tagit mig på allvar istället, att de hade lyssnat och sedan bildat sig en uppfattning.
Om du misstänker att någon blir misshandlad, så ha respekt för att personen kanske behöver mycket tid för att våga prata med dig. För mig handlade det om små, små myrsteg. Jag uppskattade om personen fanns där, och frågade saker som hur jag mådde och om allt var okej, snarare än att gå rätt på saken och fråga om jag blev misshandlad. Och om personen långsamt, långsamt under några veckors/månaders tid fick mig att krypa ur mitt skal. För att berätta är läskigt och otäckt. Det blir allvar på ett helt annat sätt då man säger det högt och men börjar fundera på om det verkligen är så farligt, om det kanske är man själv som överreagerar. Som barn känner jag mig så skyddslös också. Hur en vuxen som blir misshandlad känner vet jag tyvärr inte.
