Lite förord, och räkningar
Tanken är att den här bloggen ska handla om min uppväxt. Jag är lite nervös faktiskt, jag har aldrig berättat om den på det här sättet förut. Jag tycker det är viktigt att det här kommer fram. Socialen gjorde sju utredningar medan jag bodde hemma, ingen av dem resulterade i någon åtgärd värd att nämna. Då jag hade flyttat började kampen för mina syskon. Min syster blev fosterhemsplacerad hos mig då jag var 22 år, min bror har jag precis lyckats få ut från helvetet som en gång var mitt hem. Det tog flera år och mängder av möten, samtal och vädjanden från socialen. Tillsats gjorde en lex Sarah anmälan av socialjouren och först då började det hända grejer. Lex Sarah anmälan är ännu inte färdigutredd, jag väntar spänt på vad de kommer fram till.
Jag är tyvärr inte så duktig på att beskriva känslor varesig i tal eller skrift och tenderar att ofta missförstås och missuppfattas, men jag ska göra mitt bästa. Ofta låter saker mindre allvarliga än de än de är då jag berättar. Men jag ska som sagt göra mitt bästa!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Då jag gick i högstadiet och senare hände det ofta att elen, telefonen, vattnet eller liknande stängdes av eftersom min pappa inte betalade räkningarna. Jag minns fortfarande stressen, ska vi ha el imorgon? Och hur ska jag förklara att telefonen inte fungerar om någon säger att den har försökt ringa? Skammen att jag kostade pengar var stor. Om jag inte fanns så hade min pappa kanske haft råd att betala räkningarna. Den känslan var inte helt och hållet min idé, pappa förklarade ofta för oss hur skönt det hade varit om vi inte fanns och hur dyrt det var att ha oss, att vi var själviska utsugare som bara förstörde för honom. Något liknande fick jag höra varje dag. Jag fick lära mig från tidig ålder att det bästa för alla hade varit om jag inte hade funnits alls.
Ibland kom de från olika bolag och ringde på, det skedde alltid på eftermiddagen då min pappa sov ruset av sig. Det var en oerhörd stress att hantera för en 13-14- åring. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen och jag skämdes något oerhört för att vi inte gjorde rätt för oss och att min pappa sov mitt på dagen. Det värsta var att aldrig veta, när skulle de ringa på, när skulle elen/vattnet/telefonen/What ever sluta fungera. Jag kände att jag klarade mig utan det, det var ovissheten jag inte klarade. Lite så måste det kännas att bo i ett U- land också när allt kan sluta fungera när som helst. Jag undrar fortfarande vad de tänkte de som ringde på, då en nybliven tonåring öppnade och försökte göra sitt bästa. Jag tycker det är konstigt att ingen reagerade mer. Ingen anmälan kom in till socialen för att vi inte hade vatten eller el, alla anmälningar kom från lärare eller annan skolpersonal. Då jag har läst igenom anmälningarna i vuxen ålder blev jag förvånad över att inget av det här nämndes. Jag tycker att de som ringde på eller de som stängde av saker kunde ha reagerat på att det fanns tre barn där, och det är konstigt att socialen inte tog reda på hur det förhöll sig under sina utredningar, det känns som en sådan sak som borde ha varit lätt att kolla upp.
Jag bad min pappa flera gånger att jag skulle få sköta familjens ekonomi, jag visste att jag skulle göra det bättre än honom, men det fick jag aldrig göra. Jag skötte allt annat i hushållet förutom handlingen.
Idag pratar man om fattiga barn på ett annat sätt, problemet är att vi var inte fattiga, pengarna gick bara till fel saker, ibland fanns det till och med pengar på kontot, men att betala räkningarna var inget som prioriterades att göra. Ofta då de stängde av något kunde min pappa betala räkningarna direkt. Problemet var att det var så dysfunktionellt snarare än pengarna. Vi hade inte varit berättigade till något bidrag och behövde heller inga bidragspengar. Min pappa provade att söka bostadsbidrag och fick det vid ett tillfälle, men dessa pengar fick han betala tillbaka året efter.
Som sagt så kom dessa uppgifter aldrig fram till socialen, eller så brydde de sig Inte. Med tanke på att de utredde oss i över ett och ett halv år så tycker man att de borde ha haft tid att kolla upp det här.
Jag är tyvärr inte så duktig på att beskriva känslor varesig i tal eller skrift och tenderar att ofta missförstås och missuppfattas, men jag ska göra mitt bästa. Ofta låter saker mindre allvarliga än de än de är då jag berättar. Men jag ska som sagt göra mitt bästa!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Då jag gick i högstadiet och senare hände det ofta att elen, telefonen, vattnet eller liknande stängdes av eftersom min pappa inte betalade räkningarna. Jag minns fortfarande stressen, ska vi ha el imorgon? Och hur ska jag förklara att telefonen inte fungerar om någon säger att den har försökt ringa? Skammen att jag kostade pengar var stor. Om jag inte fanns så hade min pappa kanske haft råd att betala räkningarna. Den känslan var inte helt och hållet min idé, pappa förklarade ofta för oss hur skönt det hade varit om vi inte fanns och hur dyrt det var att ha oss, att vi var själviska utsugare som bara förstörde för honom. Något liknande fick jag höra varje dag. Jag fick lära mig från tidig ålder att det bästa för alla hade varit om jag inte hade funnits alls.
Ibland kom de från olika bolag och ringde på, det skedde alltid på eftermiddagen då min pappa sov ruset av sig. Det var en oerhörd stress att hantera för en 13-14- åring. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen och jag skämdes något oerhört för att vi inte gjorde rätt för oss och att min pappa sov mitt på dagen. Det värsta var att aldrig veta, när skulle de ringa på, när skulle elen/vattnet/telefonen/What ever sluta fungera. Jag kände att jag klarade mig utan det, det var ovissheten jag inte klarade. Lite så måste det kännas att bo i ett U- land också när allt kan sluta fungera när som helst. Jag undrar fortfarande vad de tänkte de som ringde på, då en nybliven tonåring öppnade och försökte göra sitt bästa. Jag tycker det är konstigt att ingen reagerade mer. Ingen anmälan kom in till socialen för att vi inte hade vatten eller el, alla anmälningar kom från lärare eller annan skolpersonal. Då jag har läst igenom anmälningarna i vuxen ålder blev jag förvånad över att inget av det här nämndes. Jag tycker att de som ringde på eller de som stängde av saker kunde ha reagerat på att det fanns tre barn där, och det är konstigt att socialen inte tog reda på hur det förhöll sig under sina utredningar, det känns som en sådan sak som borde ha varit lätt att kolla upp.
Jag bad min pappa flera gånger att jag skulle få sköta familjens ekonomi, jag visste att jag skulle göra det bättre än honom, men det fick jag aldrig göra. Jag skötte allt annat i hushållet förutom handlingen.
Idag pratar man om fattiga barn på ett annat sätt, problemet är att vi var inte fattiga, pengarna gick bara till fel saker, ibland fanns det till och med pengar på kontot, men att betala räkningarna var inget som prioriterades att göra. Ofta då de stängde av något kunde min pappa betala räkningarna direkt. Problemet var att det var så dysfunktionellt snarare än pengarna. Vi hade inte varit berättigade till något bidrag och behövde heller inga bidragspengar. Min pappa provade att söka bostadsbidrag och fick det vid ett tillfälle, men dessa pengar fick han betala tillbaka året efter.
Som sagt så kom dessa uppgifter aldrig fram till socialen, eller så brydde de sig Inte. Med tanke på att de utredde oss i över ett och ett halv år så tycker man att de borde ha haft tid att kolla upp det här.
